En Fantom i Ninjornas by – Sista Delen
Kategorier: Okategoriserade | Kommentarer (1)
”Något står inte rätt till. Det här är för enkelt.” tänkte Fantomen efter att han besegrat ännu en av Singhs vakter. Han hade tappat räkningen över hur många som fruktlöst kastat sig mot honom. Det var inte heller några starka vakter, utan bara svaga, anonyma lakejer.
Orochimaru hade gjort som han blivit tillsagd och lydit visat vägen till vad han sa var Singhs högkvarter, och det verkade först som att det hade varit rätt ställe han lett dem till. En gömd ingång djupt inne i skogen hade ledit ner till ett stort underjordiskt gömställe. Kakashi och Naruto hade stannat vid ingången för att vakta Orochimaru och för att hålla Fantomens rygg fri från förstärkningar från ytan. Hitills var dock Fantomen förvirrad. Allt verkade pekade mot att detta var en fälla. Dörrar var olåsta, och motståndet vakterna ställde upp var ju som tidigare sagt inget att tala om. Och av Singh syntes inte heller skymten, men komplexet var stort och svårnavigerat, så det var fortfarande för tidigt att ge upp. Fantomen hade faktiskt aldrig sett Singh, men han kände på sig att han skulle känna igen honom när han såg honom. Han bara visste det.
Efter en tids vandrande kom äntligen något som verkade signalera att han hade tagit sig någon vart. Det var ett rum som var mycket annorlunda från de tidigare: det var väldigt stort, och innehöll en bassäng med vatten, täckandes hela golvytan, förutom en smal gång till dörren på andra sidan. Mitt i rummet stod en ninja hållandes ett stort sågtandat svärd inlindat i bandage.
”Kisame” sa Fantomen
”Fantomen” svarade Fiskninjan ”Jag antar att du inte har haft några problem med att ta dig hit?”
”Jag tar er brist på försvar som en förolämpning. Du är ju dock inte en så stor förbättring på de tidigare vakterna. Ge dig snabbt så slipper du bli förnedrad.”
Kisame skrattade ett hest skratt.
”Inte så snabbt va. Jag vet alla dina tricks, det finns ingen chans att du kan besegra mig. Jag medger att du har en väldigt stor mängd chakra, men det är bara bra för oss, inte sant, Samehada?” han klappade på sitt svärd.
”Men kom då.” Fantomen intog en ganska avslappnad gard. Kisame kastade huvudet bakåt och gapskrattade.
”Du ska bli hajmat! Fantom! Jag har övertaget här! För vad gör din mytomspunna snabbhet när du inte kan röra dig någon annanstans än framåt eller bakåt? Inte ens Fantomen kan gå på vatten! Och försöker du simma… så är du min!”
Kisame slet bandaget av Samehada och smälte ihop med demonsvärdet. Fantomen kunde se hur svårt det skulle vara att slåss mot Kisame i det här rummet när denne intagit sin hajform. Så han vände sig helt enkelt om för att springa tillbaka till rummet han kom ifrån.
Innan han kunde ta sig igenom dörren så kastades han bakåt, en explosion. Taket på det förra rummet hade sprängts och rasat in, och blockerat hans väg tillbaka. Fantomen ställde sig med ryggen mot dörren. Kisame var under vattenytan och dold. Plötsligt syntes en mörk skugga i vattnet bredvid Fantomen. Han lyckades nätt och jämt kasta sig framåt för att undvika den anfallande Kisame. Kisame ställde sig några meter framför Fantomen.
Fantomen log mot honom.
”Ja, jag kan se hur du tror att du kommer kunna besegra mig. Min styrka och min snabbhet skulle ju inte göra någon nytta om du skulle välta ner mig i vattnet, och att du skulle göra det i en utdragen strid, det tvivlar jag inte på. Du är ju känd för din uthållighet och inte ens jag skulle klara mig länge i en strid med såna här dåliga förutsättningar. Men jag har ett knep i min bakficka som du har glömt att beräkna för, och det är med det jag kommer besegra dig. Jag ger dig ännu en chans att ge upp.”
Kisame hånskrattade åt detta.
”Hahaha, nej det tror jag minsann inte. Vad ska du göra? Ta av dig kläderna och gå på gatorna som en vanlig man? Du har ingen chans kostymnisse.” Han började sakta närma sig Fantomen.
”Nej, det är inte det du har glömt. Det du har glömt är att Fantomens röst isar blodet!”
De sista orden klingade med en helt överväldigande kyla; man kunde känna hur temperaturen i luften runtom de två kämparna bokstavligt talat sjönk med många grader. Förvåningen fick Kisame att stanna upp, och de båda stod helt still. Kisame fnös.
”Hur skulle det där hjälpa dig? Jag är van vid iskalla vatten, lite kyligare luft rör mig inte ryggen.” sa han och började återigen röra sig mot Fantomen.
Men när han skulle lyfta på fötterna märkte han dock att något var fel. Känseln hade försvunnit från hans fötter, och han fann det extremt svårt att röra sig. Han kunde känna förlamningen sprida sig nerifrån och uppåt. Han kunde känna paniken börja komma.
”Vad är det du gjort med mig!”
”Vad tror du. Jag fryser dit blod till is.”
”Men… hur! Samehada borde äta upp chakran du riktar mot mig och skydda mig!”
”Det är inte så det funkar. Jag riktar inte chakran mot dig, utan mot marken under dig. Jag fryser ned den till bara några hundradels grader över den absoluta nollpunkten, och kylan sprider sig därifrån. Ett ganska enkelt trick egentligen, men du var så inriktad på stora chakramängder att du inte märkte de där små sakerna.”
Kisame kunde nu inte röra något under magen. Fantomen började gå ifrån honom mot utgången på andra sidan rummet.
”Fan ta dig Fantomen! Du ska få fan för det här!”
Fantomen stängde dörren bakom sig. På andra sidan fann han ett ännu större rum. Det var åttahörnigt, med en dörr i varje vägg. I mitten av rummet stod en tron, med ryggen vänd mot honom.
”Har jag äntligen funnit ondskans hjärta?” muttrade Fantomen halvhögt för sig själv.
”Du har inte funnit det. Jag har låtit dig hitta det.” hördes en kvinnoröst från andra sidan tronen. Rösten väckte obehagliga minnen hos Fantomen.
Tronen snurrade runt. På den satt en ninjakvinna. Fantomen kände direkt igen henne, trots att hon var honom oändligt främmande.
Det var hans fru.
”Kushina! Vad gör du här?” skrek han ut.
Det gjorde fortfarande ont att se henne. Minnet av hennes förräderi rev upp gamla sår i Fantomens hjärta. Av alla hemska fällor som Singh skulle kunna gillra för honom var det har oväntade mötet definitivt det mest farliga.
”Det var väldigt länge sen sist, Mi-”
”Säg inte det namnet! Den mannen finns inte längre! Han är död sen länge.”
Hon betraktade honom med en road min.
”Nej, jag antar att du har rätt, du är inte den mannen längre, du är Fantomen nu. Det är inte rätt att kalla dig vid för något annat än det du är. Fast du har fortfarande hans minnen.”
”Något som jag är allt för medveten om. Men berätta för mig nu. Vad gör du här?”
Hon log ett tillbakadraget leende, och ställde sig upp och började gå mot Fantomen.
”För att vara godhetens främste beskyddar är du väldigt trög, vet du det?” sa hon. Plötsligt förstod Fantomen. Ett hånfullt leende spreds på hennes läppar.
”Det är du som är Singh.”
”Bingo.”
Världen gick i kras. Hans största nemesis i alla dessa år hade alltid varit hans älskade Kushina. Det var ofattbart. Men också så förkrossande glasklart sett i efterhand. Ryktena om Singh hade först uppträtt ett par år efter att Kushina först försvunnit. Det var ju också så, att de enda två personerna i hela världen som han inte kunde spåra upp under all denna tid hade ju alltid varit Singh och hans försvunna fru. Knappt någon ledtråd på någon av dem. Det är ju självklart att det var samma person. Men det fanns så många frågor. Vad var det som hade fått henne att göra det här, att kasta bort hela sitt liv och istället bli den ondaste ökändaste brottslingen i hela ninjavärlden?
Han öppnade munnen för att prata, men hon satte ett finger för den innan han han yttra ett ord.
”Schh. Jag vet vad du tänker, men det är inte viktigt. Vad som har hänt tidigare går inte att ändra på, det enda som betyder något är att vi två står här och att det bara finns en enda möjlig utkomst av det här mötet.”
De backade ifrån varandra.
”Du har rätt.”
Med det orden var striden igång.
Båda två kastade sig samtidigt mot varandra. Dusten som följde varade bara några sekunder, och var för snabb för vanliga människors ögon att följa. När de separerade verkade dock ingen ha kunnat göra någon ordentlig skada på den andra.
”Du har verkligen blivit stark.” sa Fantomen, halvt beundrande.
”Du med.” svarade Kushina. ”Men du är inte stark nog.”
”Det ska vi nog se.” sa Fantomen och påbörjade en jutsu.
”TUSEN ÖGON!” skrek han och hela rummet täcktes av Fantomens jutsusögon.
Kushina verkade inte imponerad.
”Du kör fortfarande på den gamla? Jag trodde du visste bättre.”
Hon intog position för att också göra en jutsu.
”ETTUSENEN DÖDSSKUGGOR!”
Hela rummet fylldes med skuggvarelser, alla ungefär hälften så stora som Kushina, men ungefär med samma kroppsform. Deras yta var dock helt svart, inga detaljer kunde urskiljas.
”Du har ettusen ögon och jag har ettusenen kopior. Den tusenförsta kommer alltid att smita förbi ditt försvar.”
Skuggkopiorna gick till anfall. Fantomens försvar var till en början felfritt, men kopiorna var ihärdiga, och nästan omöjliga att förstöra. Efter ett tag så började hans försvar vackla.
Plötsligt skedde det, en skuggkopia lyckades komma förbi och hugga tag i hans ben och förstöra hans balans. Efter det gick det fort, sen var han nere på marken.
Kushina skrattade.
”Jag trodde faktiskt inte det skulle gå så lätt att ta ner den mytomspunne Fantomen! Så som en del av mina män talar om dig så får de ju dig att framstå som någon sorts odödlig gud. Men alla har sina gränser, och jag lyckades tydligen nå din väldigt fort. Som en sorts nick till den kärleken vi en gång höll till varandra ska jag ge dig hedern att säga några sista ord innan jag avrättar dig. Har du några?”
”Ja. DEVIL!” och med det hoppade Fantomens trognaste följeslagare upp och bet tag i Kushinas högra arm. Anfallet störde hennes koncentration på jutsun och skuggkopiorna gick upp i rök.
”Förbannat! Jag trodde inte du hade kvar din usla hund, men där får jag för att jag antar saker.”
Fantomen reste sig och dammade av sig.
”Det är inte en hund, det är en varg.”
Efter det stod de bara still och stirrade på varandra i vad som kändes som en evighet. Men i stillheten kunde man känna hur båda planerade sina nästa drag. Ingen av dem hade någonsin utkämpat en sån här krävande strid tidigare.
Fantomen var den första som verkade fatta något beslut. Han påbörjade ännu ett blixtanfall. Kushinas kampförmåga var dock fortfarande tillräklig för att slå tillbaka honom, trots att Devil skadat hennes arm.
Efter ännu ett ögonblicks stillestånd öppnade Fantomen munnen.
”Det smärtare mig att säga detta. Men jag ser bara en möjlig utväg på den här striden.”
”Du har alltså insett att du kommer förlora?”
”Nej, det är inte det. Den enda utvägen på det här är att jag tar av mig masken.”
Detta verkade faktiskt skrämma Kushina.
”Den som ser Fantomens ansikte dör en fasansfull död…” viskade hon för sig själv.
”Men nej! Du får inte! Du har ju svurit en ed att inte döda!” skrek hon sen.
”Det kommer inte bara innebära din död. Det kommer bli bådas vår död. Tar jag av mig masken kommer det ju döda dig, men det kommer också innebära att jag inte längre kan vara Fantomen, vilket i förlängningen är min död. Men ifall du inte finns så finns det inte längre ett behov av en Fantom. Jag har fattat mitt beslut.
Han drog tillbaka masken. Från hans ansikte flödade mängder av ren chakra ut; ett ljus dränkte ut allt i världen. Det slocknade fortare än det uppträdit, och när det dog ut var inte Kushina längre kvar i rummet. Kvar stod bara mannen som tidigare varit Fantomen. Han släppte masken till golvet och gick iväg.
Uppe på ytan stirrade Kakashi och Naruto på varandra med helt överväldigade miner.
”Såg du det där ljuset Kakashi! Vad var det!” Naruto var helt utom sig.
”Jag önskar så att jag kunde varit där! Fantomens strid mot Singh måste varit helt maxad!”
Kakashi tittade uttryckslöst på honom.
”De utsöndrade så mycket chakra att ljuset gick igenom väggar och syntes ända upp hit. Du hade varit död på en sekund.”
Plötsligt rörde sig löven i buskarna kring ingången till gömstället. Mannen som kom ut var dock inte exakt den som Kakashi och Naruto hade förväntat sig att möta.
”Minato Namikaze!? Vad gör du här, och vad har du Fantomens dräkt på dig för?”
”Fjärde hokagen! Jag trodde du var död?”
Den före detta Fantomen/hokagen stapplade fram till sina kompanjoner. Han verkade ganska svag.
”Jag har inte mycket tid på mig, och jag har en del att förklara, så var tysta och lyssna.”
Han fick direkt Narutos och Kakashis odelade uppmärksamhet.
”Singh är död. Med honom faller hela hans ondskeimperium. Men i och med att jag dödade honom så kan jag inte längre vara Fantomen, vilket betyder att jag också kommer försvinna.”
”Men vi trodde ju att du redan var död.” sa Kakashi undrandes.
”Det var jag. Men Fantomens dräkt bär sådan kraft att den kan upprätthålla någons livsstyrka även efter att han borde dött. Jag dog när jag stängde in rävdemonen i Narutos kropp, men efter det föddes jag pånytt i Fantomens grotta. Jag hade ju alltid vetat att jag för eller senare skulle behöva ge upp mitt dåvarande liv som hokage för att återfödas som Fantomen, så det var egentligen ganska lägligt att min död skulle kunna göra någon nytta. Men nu när jag inte längre är Fantomen så slutar dräkten hålla mig vid liv. Jag vet inte hur kort tid jag har kvar innan jag dör, kanske några timmar, kanske bara några minuter.”
”Men när du dör, kommer inte då Fantomen-posititionen ärvas av din son?” sa Naruto och sneglade på Orochimaru. ”du kan väl ändå inte ge evigt liv åt Orochimaru, då skulle han ju få precis det han vill!”
Både Kakashi och Minato tittade på Naruto.
”Orochimaru är inte min son Naruto. Hela historien om att min son var bortrövad och försvunnen var bara ihopljugen för att jag hoppades att det skulle hjälpa att övertala honom att visa mig vart Singh gömde sig.”
Minato böjde sig ner på knä framför Naruto och la händerna på hans axlar.
”Naruto… Det är du som är min son.”
Detta fick Naruto att först häpnas, men sen började tårar sakta komma fram. Han kastade sig i Minatos famn
”PAPPA!”
”Ja. Du är den som kommer att föra vidare Fantomens kamp, precis som jag gjort och som min far gjort innan mig. Men till skillnad från oss så finns det chans att du faktiskt kommer kunna vinna den. Besegrandet av Singh har slagit ett extremt kraftfullt slag mot ondska över hela världen, och din kamp kommer inte att vara lika hård som min. Jag har hopp för dig.”
Minato reste sig upp. Han tittade på sina händer. De hade sakta börjat blekna bort ifrån verkligheten.
”Det är dags nu, när som helst kommer jag försvinna. Jag har levt långt utöver min tid. Farväl Kakashi, glöm inte din gamle lärare. Och farväl Naruto, min son. Glöm aldrig vart dina rötter finns och vart din framtid ligger.”
”Men du kan ju inte försvinna redan! Du har så mycket du måste lära mig! Jag vet ingenting om hur man blir Fantomen!”
Minato var nu nästan helt försvunnen. Hans svar var inte starkare än en viskning.
”När tiden är inne kommer du veta.”
Sen var han borta.
Naruto och Kakashi stod där länge och tittade på träden. Ingen visste riktigt vad de skulle säga.
Plötsligt rörde sig buskagen ännu en gång. Ut kom Devil. Han sprang fram till Naruto och slickade nöjt hans hand.
”Det är underligt; när man ser honom nu kan man inte riktigt förstå att han hela tiden brukade tjata om att han är en varg. Jag tycker han ser väldigt mycket ut som en hund jag. Det var väl ännu en del av Fantomen-magin.” sa Kakashi
Naruto böjde sig ner och kliade Devil bakom öronen.
”Vet du Kakashi, jag har alltid önskat mig en hund.”
kalle @ juni 15, 2010
En Fantom i Ninjornas by del 5
Kategorier: Okategoriserade | Kommentarer (0)
”DU RÖR INTE HANS MASK!” hördes en välbekant röst skrika.
Ur gryningen kom Naruto och Kakashi flygandes. De hade båda laddat upp varsin energiattack, Naruto hade sin Rasengan och Kakashi sin Chidori. Orochimaru var chanslös. De lyckades båda få klockrena träffar i ryggen på den onda ninjaskurken.
När dammet lagt sig var Fantomen fri från sina ormbojor. Orochimaru låg på marken, till synes paralyserad.
”Vi måste döda den jäveln! Nu när vi äntligen har chansen!” sa Naruto.
Ett hest skratt hördes från Orochimaru.
”Ni… ni kan inte döda mig. Kukukuu”
”Jasså!? Det ska vi nog bli två om!”
”Han har rätt.” sa Fantomen.
”Han är den enda som vet vart Singh har sitt högkvarter. Utan honom börjar mitt sökande om igen.”
”Det också, men är det inte en liten grej som du glömmer nu, Fantom-san?”
Kakashi och Naruto tittade båda förbryllat på Fantomen.
Fantomen tittade ner i marken, till synes skamsen.
Orochimarus skratt tog nu an en obehagligt hånande klang.
”Hahaha, törs du inte berätta för dem? Den där sista mörka pusselbiten i Fantomengåtan. Då får väl jag göra det.
Ni vanliga, ”goda”, ninjor vet ju inte så mycket om Fantomen. Högst förståeligt, eftersom han främst kommer i kontakt med lite mer ljusskygga personer, och det är hos dem han planterar sina rykten. Men nu när det visat sig att alla rykten jag hört förut är sanna, så kan jag bara anta att det mest hemliga, mest mörka ryktet om Fantomen är sant. Vanligtvis brukar det sägas att Fantomen inte har någon avkomma, men det finns ett illvilligt rykte som hävdar motsatsen. Det säger att Fantomen har en son, fast istället för att ta han under sitt beskydd så bara övergav han honom som liten. Han bara lämnade honom hos sin mor för att själv ge sig ut och fortsätta sitt meningslösa korståg. Sonen ska sedan ironiskt nog ha vuxit upp till att bli en mäktig brottsling. Vem det är är inte helt säkert, men det finns ju vissa teorier…
Jag avfärdade det här länge som struntprat, men jag avfärdade ju också hela Fantomenmyten som struntprat. Och nu när jag fått mina uppfattningar ändrade, en efter en, och sett hur vartenda ett av de små ordspråken visat sig vara sanna, sett hela myten ta form framför sina ögon, ja då kan jag bara anta att även det sista, mest otroliga är sant.
Jag är Fantomens son.”
”VAAAAAA! Han ljuger!” Kakashi fick hålla tillbaka Naruto från att överfalla den hjälplöse Orochimaru.
Kakashi tittade allvarligt på Fantomen.
”Är det här sant som han säger? Är Orochimaru din son?”
Fantomen stod tyst ett tag.
”Ja. Han talar sanning, dock en väldigt förvriden sådan. Men ja det stämmer. Orochimaru är min son.
Naruto exploderade loss från Kakashis grepp
”DIN SKJÄRTMÅNGLARE! JAG SKA DÖDA DIG! DET ÄR DITT FEL ATT DEN FJÄRDE HOKAGEN ÄR DÖD! DU KUNDE VÄL HÅLLIT KOLL PÅ DIN EGEN SON ISTÄLLET FÖR ATT BARA LÄMNA HONOM!”
Fantomen blockerade lätt hans vilda anfall.
”Var tyst och lyssna så ska jag förklara.”
”I min ungdom, innan jag blev Fantomen, så levde jag som en vanlig ninja i Lövbyn. Jag var precis som alla andra, och precis som många andra hittade jag också kärleken. Hon var den mest graciösa, vackra ninja du kan tänka dig. Mitt liv delades omedelbart upp i två delar, en innan jag träffade henne, och en efter. Allt gick som på räls, och vi fick snart en liten pojke. Efter det började dock problemen hopa sig. Hon blev kidnappad under ett uppdrag, och efter det var hon förändrad. Hennes forna livsglädje fanns det inte ett spår av, och det kändes som hon blev mer och mer distanserad från mig och vårt barn för var dag som gick. Situationen blev värre och värre, tills den där natten… Den natten då mitt liv slogs i spillror.
Vi hade dagen innan haft ett stort gräl, om vad minns jag inte nu, men det är inte så viktigt. Vi bråkade om allt. Men det här var ännu större än vanligt. Det slutade med att hon bara gav sig iväg, utan att säga något. Hon kom inte tillbaka på hela dagen, och jag gick och la mig ensam.
Mitt i natten vaknade jag av att någon var i huset. Det kanske bör tilläggas att jag vid det här tillfället inte var Fantomen än, men jag visste att jag skulle bli Fantomen (positionen ärvs från far till son), så min första tanke var att någon hade fått reda på att jag var den dåvarande Fantomens son, och kommit för att döda båda framtida Fantomerna i ett enda slag. Jag reste mig försiktigt upp ur sängen, och smög mig genom vårt hus, i ett försök att överrumpla inkräktaren. När jag väl upptäckte vem det var som brytit sig in blev jag dock lamslagen av förvåning.
Det var min fru som brytit sig in för att kidnappa vår son. Hon började ge sig iväg ögonblickligen. Jag hade ingen chans att komma ikapp henne. Hennes försprång var för stort, och det blev inte lättare av att jag var helt lamslagen av mina känslor. Sorgen och chocken över att hon förrådit mig och min son var så stark att jag knappt kunde röra på mig.
Hon försvann i natten, och jag såg aldrig skymten av henne eller vår son igen.
Kort därefter dog min far, och jag axlade ansvaret som den nye Fantomen med nästan överhängiven vigör.”
Fantomen tog en kort paus. Åhörarna var helt tysta.
”Det var därför jag hade så svårt att acceptera din hjälp, Kakashi. Ändå sedan detta monumentala förräderi har jag aldrig riktigt klarat av att lita på någon tillräkligt mycket för att kunna sammarbeta med dem. Men du och Naruto har genom att rädda mitt liv visat för mig hur viktigt det är med lagarbete och att lita på varandra. Tack.
Och vad det gäller dig, Orochimaru, så vet jag inte vad jag ska göra. Vi är besläktade via blod, men jag ser dig inte som min son. Jag bestämmer mig sen hur jag ska handskas med dig. Nu vill jag att du visar mig till ondskans helgedom.
Visa mig vägen till Singhs högkvarter.”
kalle @ maj 3, 2010
En Fantom i Ninjornas by del 4
Kategorier: Okategoriserade | Kommentarer (0)
Efter att ha utfrågat Akihama allt han visste om Singh-san så försvann bara Fantomen utan ett ord. Ändå kunde inte Akihama andas ut. Han var säker på att Singh skulle få reda på att han talat (den mannen verkade veta kusligt många saker som han inte borde veta) och att han skulle komma efter Akihama och döda honom. Han bestämmde sig för att det bästa han kunde göra var att bege sig iväg så fort som möjligt, medans det fortfarande var natt. Kanske skulle mörkret skydda hans flykt.
Han färdades i flera timmar genom skogen, långsamt och försiktigt, så tyst och försiktigt som möjligt, för att undvika att höja misstankar hos någon på något sätt. Det skulle snart till att börja gryna när han kom till skogskanten.
Där stod inte Singh, som han förväntat sig, utan en ninja som han inte sett på väldigt länge.
”Orochimaru?” sade Akhihama, ”vad gör du här?”
”Jag har kommit för att göra ett slut på han som pratar. Singh-sama är väldigt missnöjd med dig.”
Akihama tänkte direkt att det var självklart att Singh inte skulle döda honom personligen, det skulle vara en för stor risk mot hans personliga säkerhet. Vad som var förvånande var att det var Orochimaru som blivit utskickad för att döda honom, det var både nyheter för Akihama att Orochimaru löd under Singh, och att Singh tyckte att det var befogat att skicka ut en av sina starkaste agenter bara för att tysta en liten golande smugglare.
Orochimaru började sakta gå mot honom. Akihama ryckte till och började springa in mot skogen igen. Framför honom slingrade sig två jättelika ormar.
”Du kan inte fly, det är bara att acceptera ditt straff.”
Ormarna började komma farligt nära nu.
”Han kanske inte kan fly, men han kan bli räddad.” hördes plötsligt en röst från skogen.
”Fantomen!” skrek Akihama, ”vad gör du här!”
”Jag har kommit för att rädda dig, Akihama. Du är en ond man, men du är inte bortom all räddning. Jag ger dig en andra chans.”
Akihama hade aldrig förut känt såna förvirrade känslor förut. Han, räddad av Fantomen? Men Fantomen var ju de godas beskyddare. Det var nästan så att han kände att han inte förtjänade att bli räddad.
Orochimaru hade under hela tiden sett på, med en min av förundring blandat med hån.
”Jasså du ska rädda honom säger du, du Fantom, men jag ser dig inte någonstans, och mina ormar är bara meter ifrån Akihama. Du kommer aldrig hinna, förgör honom!”
Ormarna kastade sig in mot Akihima, som instinktivt slöt ögonen och kröp ihop.
Plötsligt var han inte där. På hans plats stod istället Fantomen.
Man kunde nästan se förvåningen på ormarnas ansikten, men de hejdade sig inte, utan fortsatte kasta sig rakt mot sitt nya mål. De var blixtsnabba, men Fantomen kunde ändå lätt undvika deras attacker.
”Förbannat! Han är ju verkligen så snabb som de säger” tänkte Orochimaru.
”Mina ormar kommer inte klara sig mot honom, jag måste ta till andra medel.”
Han trollade bort ormarna.
Orochimaru gav ifrån sig ett kort, tillgjort skratt.
”Din tajjutsu är verkligen stark. Men du har ingen chans mot min ninjutsu.”
Knappt innan han hunnit avsluta meningen låg han på marken, nedslagen av Fantomens näve. Han var inte bara snabb, han var omänskligt stark också. Orochimaru förberedde snabbt en eldninjutsu. Fantomen undvikte enkelt.
Orochimaru började bli mer och mer desperat. Han började forma en sista plan.
Han ställde sig upp och gjorde upp en stor ormsköld runt sig, något som säkert inte helt skulle stoppa Fantomen, men i alla fall ge honom lite tid. Samtidigt som han stod innanför den här skölden började han halvt förvandla sig själv till mindre ormar, som han skickade ut genom fotsulorna ut i marken. Där började de krypa under ormskölden och ut bakom Fantomen.
Precis som Fantomen skulle börja komma igenom skölden så upphävda Orochimaru den. I samma ögonblick hoppa ormarna upp ur marken för att fängsla Fantomen. Han var fast i fällan, Orochimaru hade lyckats.
”De säger att du har tio tigrars styrka, men inte ens det kan bryta sig ur en stryporms grepp när den har kopplat taget. Förbered dig att dö, Fantomen.”
”Du känner alltså till ordspråken som de säger om mig.” svarade Fantomen på det.
”Ja, det är väl klart, jag har ju hört vad mina undersåtar har pratat om. Men jag tror att de flesta bara är bluff och båg.”
”Då har du kanske hört att de säger ‘Fantomen är hård mot de hårda’”.
”Vad menar du med det?”
”Jo, ju hårdare dina ormar blir, desto hårdare blir jag. De kommer aldrig kunna krossa mig, till slut kommer de krossa sina egna ben.”
Orochimaru verkade inte särskilt berörd av det här.
”Jasså, så jag kan inte döda dig, men du kan fortfarande inte röra på dig. Det verkar som att vi har nått ett visst dödläge här. Men som tur var, för mig, så ska jag inte döda dig rent fysiskt, nej, jag ska döda dig som ikon. Jag ska ta av dig masken och avslöja för alla vem du verkligen är. Då kommer du aldrig komma få en lugn stund, alla dina fiender i hela världen kommer resa sig upp för att sammarbeta mot mig. Du är stark, men du är inte starkare än oss alla. Förberedd dig för att möta din dom Fantomen.”
Orochimaru sträckte sig mot hans mask.
kalle @ april 13, 2010
UppCon är över – Papperstidningen
Kategorier: Okategoriserade | Kommentarer (2)
Nu är UppCon över och vi kan stolt presentera de 4 numrena av Fronken som vi gav ut under konventet, här i fantastiskt pdf-format.
Nr 1 – UppCon:X
Nr 2 – UppCon:X
Nr 3 – UppCon:X
Nr 4 – UppCon:X
Japan-Jens @ april 11, 2010
En Fantom i Ninjornas by del 3
Kategorier: Okategoriserade | Kommentarer (0)
Natten la sig över eldlandet. Överallt lade sig ninjor för att sova. Förutom i en liten stuga i skogen utanför Lövbyn. Stugan tillhörde den utstötta ninjan Akihama. Han hade blivit utstött från Lövbyn för flera år sen (han hade smugglat Ninjaknark) men hade efter det legat lågt. Fast det betyder inte att han slutat med sina skumrasksaffärer… Han hade bara lärt sig att vara mer hemlig. På senaste tiden hade dock affärerna gått betydligt bättre. Han hade fått en ny, mycket resursfull kontakt. En viss mystisk främling vid namn Singh-san. Han visste inte vart han kommit ifrån, eller vart han uppehöll sig, men han verkade alltid veta när Akihama kunde tänkas behöva en ny leverans, eller andra viktiga saker. Akihama hade först varit skeptisk till samarbetet, men när han upptäckt att Singh-san höll ännu hårdare på sekretess än vad Akihama själv gjorde så accepterade han sammarbetet. Men nu skulle även han gå och lägga sig. Även onda ninjor behöver sin goda natts sömn. Innan han somnade kunde han inte undgå att känna sig väldigt nöjd med allt: det kändes verkligen som att världen låg framför honom.
Akihama vaknade mitt i natten. Han kände en dov känsla av fasa. Han såg sig om i rummet, och plötsligt såg han, i hörnet: ett maskbeklätt ansikte tittade fram ur skuggorna, och hans förskräckelse la sig på en mycket mer påtaglig nivå. Han hade hört talats om det här ansiktet, men alltid avfärdat det som en myt som brottslingar berättade för varandra på småtimmarna för att skrämma vettet ur varandra. Men han kunde inte komma på någon annan lösning, det måste vara så.
”Du är Fantomen.” viskade han.
”Ja. Jag tänker ställa några frågor till dig, och när Fantomen frågar…”
”…svarar man.” avslutade Akihama som hade hört de gamla ordspråken upprepas så många gånger att de var för evigt inpräntade i hans sinne. Han visste att han inte hade något annat val än att vara Fantomen till lags.
”Vad vill du veta?”
”Berätta för mig om din nya kontakt, den här Singh-san?”
I det ögonblicket visste Akihama att han var en död man.
Erik @ april 11, 2010
Var hälsad framtiden!
Kategorier: Filosofi | Kommentarer (0)
Vi i Fronken redaktionen sitter och förundras över livets mysterier. Så som slump, pandor och den mörke hunken Mauno Pettersson. Och en sak som våra ögon fastnade på är hur tid och rum fungerar. Tänk efter, när vi skriver det här så är det för dig & konventets besökare som vi känner dem vid skrivandets tidpunkt. Men nu när du väl läser det så är du inte samtids-du utan framtids-du, men framtids-du är ju vid läsandetidpunkten nutids-du och den som vi hade som målgrupp var ju dåtids-du. Betyder det att dåtids-vi aldrig kommer kunna nå vår målgrupp?
Japan-Jens @ april 11, 2010
Nästa dagens tre pandafakta
Kategorier: Pandor | Kommentarer (0)
Visste ni att man 1866 höll ett internationellt symposium med avsikt att en gång för alla formellt standardisera substantivet för en grupp pandor? Innan dess så hade forskare världen över använt en rad olika ord, så som en fläck, en dröm, ett hugg, och en skedfull. Efter flera timmars het debatt så bestämdes det nya substantivet genom hemlig röstning. Från och med denna stora dag skulle en grupp pandor refereras till som ”ett skåp”.
Visste ni dessutom att alla pandor föds som honor? De förvandlas bara till hanar om de blir riktigt skrämda någon gång under de 48 första timmarna av sina liv. På grund av detta så anställer ofta zoon med en hög population av honpandor så kallade ”pandaskrämmare” för att överraska de nyfödda små honorna in i mandomen.
En sista intressant fakta är att skåp av pandor endast samlas i jämna tal.
/Fronken-redaktionens residenta pandaexpert
Klajv @ april 11, 2010
Anonym konventsbesökare talar ut
Kategorier: Intervju, Våra medmänniskor | Kommentarer (2)
Björn har levt flera år med sitt missbruk. Nu är han redo att tala ut om vad som tyngt hans själ. ”Jag kan inte hjälpa det.”
När Fronken möter Björn är det en sliten man vi möter. Han är ung, men ser ut att vara minst tio år äldre än han egentligen är. Åren av hektiska konventsbesök har satt sina spår. ”Det är som en drog”, förklarar Björn. ”Jag vet att det är ett skadligt beteende, inte bara för mig utan även för mina nära och kära. Men jag kan inte hjälpa det.”
Björn var från början en helt vanlig ung man, men så kom han i kontakt med internetforumet 4chan och som han själv uttrycker det: ”Jag blev /b/-satt, helt enkelt.” Han berättar om sina upplevelser på de över hundra konvent, både i Sverige och utomlands, som han besökt. En del av hans rutin är att ställa sig längst ner i trappor och vänta på att hans ”byten” (småflickor, reds. anm.) ska gå förbi så att han kan se in under deras kjolar. ”Det är inte många som vet det, men det var faktiskt jag som startade trenden med ”free hugs”-skyltar. Det ger mig en perfekt ursäkt att få komma dem nära.”
Björn avslöjar även att han vid ett flertal tillfällen utnyttjat konventsbesökare på ett sätt som vi väljer att inte beskriva i tidningen av hänsyn till känsliga läsare. ”Jag upprepar samma beteende om och om igen, som en ond cirkel.”
Redaktionen har försökt komma i kontakt med Björns föräldrar för en kommentar, men de har valt att inte medverka i artikeln.
Obs: Björn är ett fingerat namn och eventuella kopplingar till andra konventsbesökare är oavsiktliga men jävligt underhållande.
Noodles @ april 11, 2010
Oförklarlig händelse
Kategorier: Okategoriserade | Kommentarer (1)
Konvent är, liksom bl.a. fotbollsmatcher, scoutläger och vissa religiösa gruppers ceremonier, tillställningar där människor på gott och ont gör avkall på de normer som i vanliga fall styr deras beteende i sociala sammanhang. Vi skulle kunna analysera konventdeltagarnas beteende under UppCon som fenomen utifrån begrepp som grupprocesser, kollektiv identitet, och deindividualisering. Men för att inte tråka ut er läsare, låt oss bara konstatera att det är some seriously wierd shit going on på UppCon.
Fronkens utsända reporter rapporterar om följande händelse för redaktionen: Runt 20 flickor/unga kvinnor kommer springande, gällt och hysteriskt skrikande. Strax därefter kommer runt 25 pojkar/unga män springande efter, med nävarna i vädret och rösterna förställda till den djupaste bas de kan åstadkomma, ropandes ”DU ÄR MAMMA! DU ÄR MAMMA!”. Efter dem kommer ytterligare ett antal individer som glatt stämmer in i kören: ”Du är mamma!”.
Redaktionen har inte ens försökt utröna vad denna bisarra uppvisning handlade om. Vi är ganska övertygade om att vi inte vill veta.
Varierande @ april 11, 2010
Öppet brev till Recca
Kategorier: Fronken, UppCon:X, Inrikes, Nöje, Skandal, Våra medmänniskor | Kommentarer (3)
Hej!
Vi har aldrig mött någon som dig.
Sådana djupa och träffande texter!
Vår kärlek till dig bara växer.
Du flörtar skamlöst med publiken,
och suger åt dig utav skriken.
Du får våra hjärtan att slå bom..
..bom bom bom bom.
Snart ska våra tungor vara klistrade mot din gom,
för dig kan vi vara både vild och from.
Att bli kallade för kex gör oss tveklöst pigga,
ett säkert kort för att med oss få ligga.
Detta trots att du har så pinsamt enkla texter…
Ett, två, tre fyr, snart ska vi ha sex! (..ter)
Är du redo för passionen?
Undertecknat, hela Fronken-redaktionen
Varierande @ april 11, 2010
